Jag har idag äntligen fått tag i den rektor jag sökt senaste veckan.
Hade förberett mig på att få strida för min son, för att han skulle få komma till vår närmaste skola.
Har ju försökt tidigare.
Men de har sagt nej, eftersom vi inte "hör dit"
Blev minst sagt förvånad när hon alldeles inlednings vis sa att "självklart så får han börja här. Han har rätt att få en skolgångs som fungerar för honom"

Det visade sig sedan att hon hade fått en förhands varning om min sons situation ifrån skolkontoret.
Jag har tidigare pratat med dom angående oklarheter med den geografiska tillhörigheten.

Under samtalet berättade rektorn att hon inte kände till sjukdomen, men visade prov på att hon redan förstått mer om den än den skolan han gått i ett år gör.

Jag gråter i princip aldrig, men tårarna var inte långt borta!
Det känns som det för första gången finns en chans att min son kan få en chans att klara sin skolgång.

Jag har fått tid till att träffa rektorn redan på måndag, för att tillsammans kunna planera för hans skolstart där.
I natt kommer jag att kunna sova gott.

Eftersom sonen går på en friskola med inriktning på friskvård och friluftsliv, så skapar det väldigt många svåra situationer för honom.

Utöver att de har gymnastik 2ggr/veckan, så får de ta sig till en närbelägen idrotts anläggning.
De har dessutom en halvdag i veckan som utflyckts dag.
Det innebär en ur, Sjukdomens perspektiv, lång cykeltur, ca 1,5km, som avrundas med en ca 500m promenad, innan de kommer till sin basplats.
Sedan ska ju orken räcka till att delta i de lektioner som hålls där...
Nu från tredje klass ska det även promeneras till slöjden, som ligger på en annan skola, ca 1km bort.
Det har bestämmts att han då skall cykla.

Förra veckan var hans klassföreståndare ledig, på slöjd dagen, och därför fick han gå.
När jag hämtade honom så var han helt slutkörd.
Han var hemma och sjuk de resterande dagarna den veckan...
Svaret jag fick av rektorn och spec. pedagogen var att: Alla barn blir ju trötta och tar ut det hemma hos sina föräldrar....
Jo, sa jag. Fast inte brukar de väl när de är nio år, lägga sig på asfalten tre gånger och gråta, för att de är så slut efter en skoldag.....

När jag sedan berättade att han självmant gjort sig i ordning för natten redan före klockan sex, somnade och sov till morgonen efter, så höll de med om att det "kanske" inte är så vanligt....

Eftersom detta tyvärr är så här det sett ut under hela hans skolgång, så väcker det ju hela tiden frågan om han kanske skulle må bättre i en annan skola.

Efter en timmes samtal med rektor och special pedagogen i går, så var det i dag dags för skolans kick off!
Har följt sonen, med packning, till skolan och den bussen som han skulle åka med.
Lite dåliga föraningar fick jag dock.
I går var det bestämmt at han ska åka buss med de yngre klasserna, och hjälpa ettornas fröken att ha koll på att alla kommer med.
Nu på morgonen fick vi (han) ändå frågan om han inte ska cykla?

Detta är så typiskt.
Ändå var det rektorn själv som föreslog detta med bussen.
Jag hoppas innerligt att jag har helt fel med mina föraningar, eftersom det vore så bra för sonens självförtroende om det fungerar detta dryga dygnet!