Jag har idag äntligen fått tag i den rektor jag sökt senaste veckan.
Hade förberett mig på att få strida för min son, för att han skulle få komma till vår närmaste skola.
Har ju försökt tidigare.
Men de har sagt nej, eftersom vi inte "hör dit"
Blev minst sagt förvånad när hon alldeles inlednings vis sa att "självklart så får han börja här. Han har rätt att få en skolgångs som fungerar för honom"

Det visade sig sedan att hon hade fått en förhands varning om min sons situation ifrån skolkontoret.
Jag har tidigare pratat med dom angående oklarheter med den geografiska tillhörigheten.

Under samtalet berättade rektorn att hon inte kände till sjukdomen, men visade prov på att hon redan förstått mer om den än den skolan han gått i ett år gör.

Jag gråter i princip aldrig, men tårarna var inte långt borta!
Det känns som det för första gången finns en chans att min son kan få en chans att klara sin skolgång.

Jag har fått tid till att träffa rektorn redan på måndag, för att tillsammans kunna planera för hans skolstart där.
I natt kommer jag att kunna sova gott.